Ur ”Fågeltro i Härjedalen”
Erik Modin säger i sin skrift ”Anteckningar om Härjedalens fauna” att ingendera arten svalor var särdeles talrik.
Jag citerar ordagrant: ”måhända orsakas detta förhållande af bristen på tjänligt byggnadsämne, lera, som i Härjedalen är sällsynt. I följd häraf bygger åtminstone ladusvalan sitt bo af kospillning, hviken hon hämtar i gödselstackarne. Bon af detta ämne rasa emellertid ofta. Sorgligt nog tyckas svalorna liksom ock annan småfågel aftaga äfven i dessa trakter. Äldre folk säga sig med visshet hafva iakttagit detta förhållande”.
Att särskilt ladusvalan fortsatt att minska i antal i Härjedalen – trots utbyggnad av telefontrådsnätet – har troligen att göra med den minskande djurhållningen.
”Om jag inte kommer till Korsmäss, så kommer jag väl till Ersmäss, sa’ svalan”, och detta skulle vara ett märke för såddens början enligt ett gammalt talesätt i Härjedalen upptecknat av Einar Granberg.
Linnéa Östlund i Storsjö kapell har upptecknat det som Linnéas mormor i sin ungdom en dag fick höra i Bergvallens fäbodfjös, nämligen en diskussion mellan två ladusvalor angående det som redan var en välkänd legend, d.v.s. legenden om svalan, saxen och silkesnystanet:
– jungfru Maria beskyllde mej
att jag tagit nål å nystan å gullsaxa,
sviij, sviij, sviij—-
– du vet vem som toge’ å icke toge’,
viij, viij, viij—-
– om hösten när vi for satte dom flöt-tråge’ på takåsen,
när vi kom tillbaks på vår’n var det bara
skitt, skvitt, skvitt—-
– det var bara skvatt, skvatt, skvatt—-
Den välkända legenden om ladusvalan berättar, att svalan, vars lilla unda huvud liknar ett silkesnystan och långa kluvna stjärt en sax, en gång säges ha tjänat hos jungfru Maria och skall därvid enligt legenden ha snattat en sax och ett silkesnystan. (Tillhagen)
Lämna ett svar